McClanes sämsta dag hittills?
Die Hard är en av de absolut bästa actionfilmer som någonsin gjorts. Med en perfekt avvägd balans mellan halsbrytande action, våld, humor och spänning tog den biopubliken med storm. Detta gav självfallet också mersmak hos filmbolagen och ledde oundvikligen till att flera uppföljare fick se dagens ljus. Ingen av dem lyckades dock bjuda på samma njutbara underhållning som ursprungsfilmen. Istället bildade dessa filmer en nedåtgående spiral av allt mer överdrivna och osannolika scenarion där flygplansklättrandet i Live Free or Die Hard utgör det absoluta lågvattenmärket. Efter den hopplösa fjärde filmen hoppades jag innerligt att Hollywood skulle låta John McClane få vila i frid, men mina önskningar visade sig vara förgäves.
Med A Good Day to Die Hard dammas karaktären av för en femte installation där man placerar honom bland ushankor och borstj. Den här gången lämnar McClane (Bruce Willis) nämligen hemlandet USA, för att resa till Ryssland där sonen Jack (Jai Courtney) hamnat i klammeri med rättvisan. Som brukligt går det inte riktigt som planerat för McClane och innan han vet ordet av är han inblandad i en härva som innefattar såväl CIA som ryska politiker.
Handlingen tycks emellertid främst vara en trivial ursäkt för att låta amerikanska hjältar skjuta sönder elaka ryssar i en tid då kalla kriget sedan länge är förbi. Den är både enkel och onödigt tillkrånglad på en och samma gång, men framförallt så är den ointressant. I pauserna mellan skottlossningar och explosioner gör far och son halvhjärtade försök finna tillbaka till varandra, men oavsett om de bråkar och smågnabbas eller försöker dela ett känslosamt ögonblick saknas riktig kemi skådespelarna emellan. Bruce Willis gör sin tröttaste McClane-tolkning hittills och av den kaxiga och karismatiska snut som tog hand om buset i Nakatomi Plaza för 25 år sedan finns det inte mycket kvar. Att kasta in ett publikfriande “-Yippee-ki-yay, motherfucker!” räcker inte långt.
Filmens eventuella dragningskraft står således att finna i actionsekvenserna, men även här slarvas det. Höjdpunkten består av en spektakulär fritagningsscen som ackompanjeras av en hejdundrande biljakt på Moskvas gator, där bilar bokstavligt talat flyger åt både höger och vänster. Osannolikt och överdrivet måhända, men väldigt intensivt och snyggt iscensatt. Denna sekvens bränner man emellertid av redan femton minuter in i filmen, varpå vi får hålla till godo med rutinmässiga eldstrider och fantasilösa one-liners under den återstående resan mot till det ansträngda slutet.
A Good Day to Die Hard är i grund och botten inget annat än en B-film som med hjälp av en väl tilltagen budget förklätts till en blockbuster och skamlöst slagit mynt av en av världens mest kända franchiser. Bortsett från filmens titel och huvudpersonens namn, finns det inte mycket som skvallrar om att detta är en Die Hard-rulle. Om de bytt ut Bruce Willis mot Jason Statham eller Sam Worthington, skulle A Good Day to Die Hard bara vara ännu en actionfilm i mängden. Regissören John Moore har effektivt berövat filmserien dess själ och förvandlat Die Hard till generisk action med skakig handkamera och James Bond-liknande internationella intriger.
Utgåvan innehåller både Theatrical cut och Extended cut, men skillnaderna är små och om du inte råkar vara nitiskt Die Hard-fan spelar det ingen större roll vilken version du väljer. Om du däremot är intresserad av kommentarspåret väljer du Extended cut då det enbart är den versionen som erhållit ett sådant. I övrigt håller utgåvan god klass rent tekniskt, även om bilden tenderar att bli relativt brusig i en del av filmens mörkare partier. Ljudet är däremot riktigt imponerande, bjuder på härlig dynamik i alla register och utnyttjar surroundkanalerna på bästa sätt.
Läs även Emil Ryderups recension av A Good Day to Die Hard som han skrev i samband med biopremiären.