Under en vår där både Arnolds Schwarzeneggers The Last Stand och Sylvester Stallones Bullet to the Head totalfloppat på biograferna är det upp till Bruce Willis och hans femte Die Hard-film att visa att det gamla gardets actionhjältar fortfarande har något att tillföra genren.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
I den femte filmen A Good Day to Die Hard måste John McClane bege sig till Ryssland för att hjälpa sin son som verkar ha hamnat i trubbel med lagen. Det den gamla räven McClane inte förstår är att det är han själv som för med sig trubblet. Relationen till sonen, spelad av Sam Worthington-kopian Jai Courtney, är knackig men en sak har de gemensamt – de båda kan oskadliggöra dussin efter dussin av onda filurer utan större ansträngning.
Die Hard har blivit en koncept. En ensam man, i ett gigantiskt underläge som iklädd ett söndertrasat vitt linne måste ta sig an en olöslig situation. Och även om skälet till att slänga in McClane i galna situationer blir mer osannolikt för varje film så är det en fungerande formel. I alla fall i de tre första filmen. Man kunde då till och rucka på formeln och göra det till en ”Buddy Cop”-film som i Die Hard: With a Vengeance där man buntade ihop Bruce Willis med Samuel L. Jackson.
Image may be NSFW.
Clik here to view.
Men så återvände McClane för några år sedan i en fjärde film och allt gick fel. Man ville göra filmen än större och lät inte enbart en skyskrapa, en flygplats eller New York vara i fara utan nu handlade det om hela USA. Och visst, ambitionen och att låta hotet växa för var film var naturlig och inte fel i sig. Men när McClane inte längre skjuter och haltar sig genom sitt underläge utan istället ironiskt självsäkert och med Bruce Willis patenterade rynkade panna närmast gäspar sig genom hotet – ja då har man inte förvaltat formeln rätt. McClane hade blivit till en action-robot och varje scen med karaktärsutveckling eller drama hade effektiviserats bort i favör för uppstaplade actionsekvenser. Detta problem återfinns i A Good Day to Die Hard.
Från ruta ett får vi följa en McClane – nu i en förlåtande t-shirt istället för linne – som helt utan personlighet och nära till gäspning skjuter sig genom Moskva. Det innehållslösa manus som gett upphov till blott 90 minuter film försöker både regissören John Moore och skådespelarna få så minnesvärt som möjligt. Men det går inte att krama vatten ur en sten. Och även om en stor farhåga var just regissören John Moore – kanske mest känd som i princip en ”in house” regissör åt Fox – så gör han här inte ett dåligt jobb. Actionsekvenserna sitter som de ska – eldstriderna är intensiva och det låter och kraschar som det ska under biljakterna. Det finns en balans mellan tyngd, tradition och stil som Moore lyckas bra med.Image may be NSFW.
Clik here to view.
Felet är inte regissören. Felet är snarare Bruce Willis. Han har helt glömt hur han ska spela John McClane medan Fox helt glömt vad som gör en bra Die Hard-film. A Good Day to Die Hard är inte en Die Hard-film – men som en orgie i välgjorda actionsekvenser så fungerar den under sin korta speltid överraskande bra.
